Tyyyst är skogen... torsdag 13 september 2001

Dagar som denna är det UNDERBART att "vara med hund".
Lukten av regnvåt mossa, jord och barr. Endast droppandet mot mitt regnställ hördes - och så Abbes klumpedumpgalopp mot den våta marken.

Vaknade vid tiotiden och det kändes otroligt skönt att få sova ut. Idag pausade jag från skolan för vi hade ingen lektion.

Regnet strilade där utanför fönstret och jag fick en sådan stark lust att åka och titta efter svamp. Jag klädde på mig regnstället och kallade på Abbe, som låg helt utfläkt och snusade på sängen. Han kom inte.... Inte ens när jag sade ordet "köttbulle". Då blev jag orolig för detta ord brukar få honom att flyga upp och komma.

Abbe var nog VÄL medveten om att det störtregnade ute - men jag tänkte inte på det. Han ville helt enkelt inte gå ut. Så jag tog på honom kopplet där i sängen och drog lite men NEEEEEEEJ matte jag vill INTE tycktes hans ögon säga. Suck, och jag som nu bestämt att vi skulle till skogen. Jag tog en köttbulle och höll mitt framför näsan på honom och det kunde han inte motstå hihihi.

Så joggade vi ut till bilen och hoppade in och styrde kosan mot den stora tallskogen.

Inte en enda bil fanns på parkeringen konstaterade jag förnöjt och så började vi gå på den smala, våta stigen. Abbe fick vara lös och det gillade han.

När vi gått ett par kilometer så kallade jag på honom och sa: "Abbe! leta kantarell".

Han for som en projektil ut i ödemarken och jag mös förnöjt (hoppfull om att han strax skulle hitta svamp). Han sniffade och snusade och sprang omkring. Ingen indikation på att han hittat något dock. Nu är det ju så att jag VET att på just det här stället FINNS det kantareller och jag insåg efter cirka en kvart att Abbe inte letade kantareller utan allt möjligt annat. Jag provade att skicka ut honom ett par gånger till men plötsligt så fick han spatt. Hoppade och sprang omkring som en galning. Tvärvände och kom emot mina fötter i full karriär. Tog tag i min fot och uppmanade mig till lek. Jag ropade "NEJ!" men detta tycktes bara göra honom ännu mer uppspelt. Faktiskt så fick jag inse att idag ville inte Abbe leta efter någonting på kommando, så jag struntade i honom och började leta själv. Och han slapp BARA för att han skulle lugna ner sig och inte sprätta sönder mitt fina kantarellställe.

Där Abbeplutten hade haft sina lekrundor hade de stackars kantarellerna sprätts upp och låg nu väl synliga så jag hade bara att börja plocka upp dem. Abbe kutade förnöjt fram och tillbaka som en skottspole mellan träden. Stannade och kissade och sniffade här och där.

Regnet strilade hela tiden men det behöver man ju inte bry sig om när man har regnställ på.

Vi gick omkring där i skogen i nästan två timmar och det var underbart. Inte en människa eller djur. Bara Abbe och jag i hela världen. Sådant rensar själen på en trött människa.

En underbar upplevelse - med min älskade drummel till hund.

- Abbe! Det är ju sådana här du ska hitta åt mig!!!

- Va?!?!?! Vem? Jag!!????

Tillbaka till Kantarellsökning