”Att
konkretisera sin tysta kunskap
och bli en verkligt vuxen människa”
Område:
Livets medvetna skola
Syfte:
Anledningen till att
jag tar upp detta ämne är att det finns alltför många miljöer i vårt samhälle
som inte är intellektuella, pedagogiska eller ens humana i många fall. Jag
anser att saker som tas upp inom pedagogik är på en otroligt hög nivå vad gäller
planering för mänskligheten (att fostras till humana, demokratiska individer)
och inser att det borde finnas ett utvecklingssteg som måste komma före allt
detta. Om tex. John Deweys otroligt höga ideal och insikter en dag skall kunna
komma till sin rätt och inom majoriteten av befolkningen börja råda tror jag
det blir viktigt att först föra ut kunskapen om hur man blir en
verkligt vuxen människa. För det är nog bara om alla är verkligt
vuxna som mänskligheten kan förverkliga alla tänkares höga visioner om hur
samhällen borde fungera.
Jag är väl medveten
om att mycket av det som står i pedagogernas och filosofernas böcker anses som
ett ”farligt material” av människor i ledande befattningar, som styrs av
sina egon. Dessa är ju fullt nöjda med att de många människorna styrs av en
liten ekonomisk, politisk och intellektuell elit. Människor som är uppfostrade
att anse sig som förmer än ”gräsrötterna” kommer att göra allt för att
konservera samhället så att det stannar kvar i dess nuvarande former – och
helst att det tar några steg tillbaka i utveckling. Man behöver inte ens vara
uppfostrad till denna snobbism – den kan mycket enkelt förvärvas av
egocentriska ”wanna-bees” på karriärvägen.
Kanske (säkert?) är
det detta som gör att en pedagogisk plan tar mycket lång tid att genomföra?
Den humanistiska socialliberala planen motarbetas konstant av krafter som endast
låter sig styras av sina egon och girighet.
En verkligt vuxen
människa definierar jag som medvetet engagerad, modig, nyfiken,
diplomatisk, ödmjuk, empatisk, inkännande och vis. Att medvetet leva sitt liv
med passion och pliktkänsla gör att man utvecklar sitt medvetande hela tiden.
Detta är ett stort mål och blir till slut till en livsstil. Ett personligt
uppsatt mål där man oavbrutet sporrar och styr sig själv, oavsett vad man utsätts
för, för att lära av allt man kommer i kontakt med i Livet.
Jag betraktar inte en
människa som lärt mycket i livet pga enbart livserfarenhet som en verkligt
vuxen – detta genomgår alla. Jag anser att man måste ha detta som ett
uttalat, medvetet mål med konkreta ”hållpunkter” uppsatta för att klara
av att följa sina inre ideal. För man kan vara mycket intellektuell och
utvecklad på vissa områden, när man samtidigt kan bete sig som ett oförstående
barn på andra områden.
Detta är, som sagt, inget litet mål. Många vet nog inte ens om att man kan ha ett sådant mål – och därför är det en kunskap i sig att föra ut till omgivningen, för att göra den uppmärksam på att denna möjlighet faktiskt finns. Jag menar inte att undervisa/tillrättavisa utan genom att uppföra sig och agera så att man framstår som ett så gott exempel att andra människor blir nyfikna. Ett exempel som klarar av att konkret berätta hur man kan uppnå olika insikter, talanger osv om man blir tillfrågad. Det räcker inte med att man bortförklarar det som ”Tyst Kunskap” eller livsvisdom för då innebär det att man inte kan bli verkligt vuxen förrän man levt under många år. Man kan bli en verkligt vuxen människa även om man till den kronologiska åldern är ganska ung.
För att vara en verkligt vuxen människa i tanke, ord och handling krävs både ett helhetstänkande, men även att kunna dyka ner och fokusera på olika områden. Att sedan ta sig upp igen och med ”helikoptervy” klara att foga in pusselbitarna man hämtat kräver ett ständigt både arbete och lärande. Det krävs ständig reflektion och fokusering, men det viktigaste av allt är att öva sig på Livet. Att hela tiden försöka omsätta allt man tar in i praktiskt arbete blir, på en högre nivå, vad jag tolkar som vad John Dewey menar med sitt ”learning by doing”. Att praktiskt arbete inte bara behöver innebära yrkes-, eller fritidsmässiga ting utan lika gärna kan gälla för att medvetet öva sig i att umgås med olika sorters människor i sitt liv – att inte endast nöja sig med att umgås med likasinnade bara för att det ”känns” bäst och tryggast.
När man år efter år
disciplinerat arbetat med att studera sig själv och sin omgivning ger det stora
kunskaper i hur människan fungerar. Det kan då ibland kännas frestande att
tillåta sig att dupera och styra sin omgivning och därför är det också
viktigt att ha ett uttalat klart och rent syfte med var man själv står i förhållande
till sina medmänniskor och allt som finns på den här planeten.
Ett syfte som är vänligt
inställt och för utveckling genom mesta möjliga harmoni anser jag vara
det ultimata. Det finns dock människor som har ett motsatt syfte – men då
anser jag inte att man är på den verkligt vuxna människans väg utan har låtit
sig tagas över av sitt ego och människans lägre drifter. Detta tycker jag mig
kunna se på många olika plan i vårt samhälle. Att styra över andra människor
på ett sätt som får dem att känna sig som offer anser jag inte vara något
främjande för den mänskliga utvecklingen. Denna dupering tar sig uttryck
på många nivåer, kanske främst på omedvetna, instinktiva nivåer –
men ramarna är alltid satta av någon/några ledargestalter – antingen
inofficiella eller officiella ledare. Det finns slutligen också en stor del av
befolkningen som inte har ett enda medvetet syfte eller plan med sitt liv –
utan bara är som ”ett löv för vinden” som ständigt låter sig känslomässigt
utnyttjas och flyttas runt av andra människors beteenden. Dessa människor
hamnar ofta i konflikt och depressioner utan att veta varför – för de har
inte insikten om att man kan lära sig om sig själv, medmänniskorna och hur
livet fungerar. Platon berättar i ”Den underjordiska grottan” om skuggvärldens
fångar och hans berättelse är fortfarande lika aktuell idag.
Att hela tiden spegla sig själv i sin omgivning (både levande och icke levande objekt) är mycket arbetsamt de första åren. Ett bakslag kan också bli att man blir för flytande, gränslös och därmed passiv. Om man däremot inte tillåter sig att fastna i dessa, nu beskrivna, fällor utan går vidare kommer man till slut att kunna dra nytta av den inre styrka och fokusering av sin energi som blir ett resultat av arbetet man lägger ner.
När man uppnår en
viss mognad, och den har inte mycket med kronologisk ålder att göra har jag förstått,
har en människa samlat på sig mycket Tyst Kunskap. Har man följt vägen att
medvetet känna sig själv och känner att man är ”färdig med sig själv”
så pass mycket att det mesta utav ens ego är kontrollerbart så kan man
få en känsla av att man vill börja titta utåt – utanför sig själv, på
andra människor och deras förehavanden. Att försöka strukturera
orsakssammanhang, hur grupper fungerar på olika sätt, hur kulturer fungerar
osv.
Kanske är det detta
som kallas att bli ”en världsmedborgare”. Att man vidgar sina vyer och
klarar av att innesluta även dem som inte befinner sig inom ens egen personliga
familj och vänkrets.
Att få ett språk och
ordförråd är viktigt och jag känner att jag bland annat genom
universitetsstudierna kommer i kontakt med människor och författare som ger
mig detta ordförråd. Att ha tyst kunskap är verkligen bra och det kan man låta
sig nöja med om man vill. Jag ser dock att man kan ta det här ett steg längre
genom att lära sig konkretisera den i diskussioner med medmänniskor. Man behöver
inte skriva en bok om vad man menar när man klarar av att referera till redan
etablerade pedagoger, fackmän/kvinnor, författare, psykologer, matematiker
eller vilket område man nu än berör.
Många människor idag
lägger ner mycket tid för att skriva böcker som förklarar vad de menar.
Oftast handlar det om de ”universella sanningarna” men namn och benämningar
byts i tid och otid, och det blir arbetsamt att hitta en gemensam vokabulär. Många
gånger i hetsiga diskussioner råkar man ut för att man till slut inser att
man talat om samma sak men att man använt olika benämningar. Skolorna borde
inrikta sig på att hjälpa studenter och elever att se sammanhangen. Och det
skulle kunna börja i tidig ålder hos barn.
Det verkar som att det
finns tillgång till så mycket litteratur nuförtiden att man kan hitta stoff för
allt som man som människa råkar ut för i livet. Detta stoff ger språket
och orden för att kunna börja göra och engagera sig. Att skriva
böcker (och hålla föreläsningar om dem) har idag blivit ett sätt att tjäna
pengar, få erkännande och status – men det verkar inte som om många vill gå
ut i samhället och göra vad de skriver om. ”Det kan andra göra”
tycks det som om de flesta tänker. Men som Platon också säger i ”Staten”
så kan demokrati innebära att alla vill ge order men ingen vill lyda och det
stadiet verkar vi ha uppnått i Sverige idag. Vem ska då fullfölja John Deweys
vision om just ”doing” i hans fras ”learning by doing”?
Att känna att man har
bekräftelse i vetenskapliga skrifter, och av samhället ansedda kvinnor och män
blir ett värdefullt instrument för att få klart för sig själv hur man tänker
om olika saker. Det blir också mycket värdefulla argument i diskussioner med människor
som inte har samma humana tänkande.
I tider där demokratin och tryggheten hotas av odemokratiska energier känns det som tidsslöseri att hålla på och gnabbas om vem som har rätt eller fel angående rena termer och vokabulär. När de mörka krafterna börja formera sig känner nog varje verkligt vuxen människa att det bästa är att lägga småtjafs åt sidan och istället sluta sig samman för att föra ut budskapet om hur viktigt det är att ha ett tryggt samhälle. Även om inte allt är perfekt så kan vi inte tillåta att det som byggts upp under lång tid raseras så mycket att det kanske inte finns utrymme i framtiden att åter bygga upp det. Det är farligt för den vanliga människan att riskera att vi får krafter som styr och bestämmer att vi kanske inte ens får lov att ha institutioner, åsikter, skolor, föreningar och dylikt som hjälper människan framåt på den humana utvecklingens väg.
Att hela tiden försöka
vara en människa som inte adderar mödor till världen utan istället försöker
hela och rena där man far fram anser jag vara den viktigaste kunskap man kan ha
som människa. Platon menade att orättrådigheten beror på okunnighet. Den som
vet det rätta gör också det rätta – och detta håller jag fullständigt
med om, med den nuvarande insikt jag har om människor. Jag önskar alltså att
alla människor får uppleva den punkt i deras liv som leder till verklig
transformation mot att bli en verkligt vuxen människa.
Om fler människor som
befinner sig ute i vardagen började tänka såhär så hade vi kanske kommit längre
i vår strävan mot ett harmoniskt, balanserat samhälle. Då hade inte somliga
politiker låtit sig villfaras i korruption. Då hade företagsledare insett att
en lagom vinst också är bra. Då hade vanliga människor blivit tryggare och
haft mer överseende med dem som är annorlunda. Då hade media kunnat fungera
som mer än ”bröd och skådespel åt folket”. Då hade tredje världen
kanske också fått en ärlig chans.
Ellström, Gustavsson, Larsson (1996) ”Livslångt lärande” Lund, Studentlitteratur
Hård af Segerstad, Klasson, Tebelius (1996) ”Vuxenpedagogik” Lund, Studentlitteratur
P.
Hall (åttonde upplagan 1995) ”Self-unfoldment
by disciplines of realization”
Los Angeles, The philosophical research society Inc.
Wood (1992) “Hur barn tänker och lär” Lund, Studentlitteratur
Egidius (2000) ”Pedagogik för 2000-talet” Stockholm, Natur och Kultur
Morgan (1999) ”Organisationsmetaforer” Lund, Studentlitteratur
Jacobsen, Thorsvik (1995) ”Hur moderna organisationer fungerar” Lund, Studentlitteratur (framförallt kapitel 5 ”Makt och konflikt i organisationer” – kap. 7 ”Motivation” – kap. 10 ”Lärande och organisationsförändring” och kap. 11.3 ”Vilka ledarroller finns?”)
Briner, Geddes, Hastings (1990) ”Projektledaren” Svenska Dagbladet Förlags AB
Asplund (1970) ”Om undran inför samhället” Rahms i Lund 2000.
Internetlänkar:
Man kan ladda hem hela texter från många gamla filosofer och författare från denna sida:
http://classics.mit.edu/Browse/index.html exempel på sökord: Plato